Författararkiv: Mia Aitokari

Gemensamma kyrkofullmäktige i Lovisa samfällighet har med demokratiska metoder uttryckt sin vilja, som i detta fall betyder att skattesatsen i församlingarna höjs med en halv procentenhet. En halv.

Nattvard i Pernå kyrka

Jag berättar gärna att jag röstade för en höjning. Av många olika orsaker, men tex. dessa:
1. Jag anser att vi har råd att höja skatterna. Vi har råd att betala mera för kyrkans service trots att vi gnäller och kanske inte alltid vet vad vi får för pengarna. Det som vi kan jämföra oss med är den fattiga änkan. Hon som gav allt hon hade.
2. Jag tycker att ett underskott i budgeten visar på fegt beslutsfattande och jag skäms för en sådan budget. Det är inte en lösning att sälja fastigheter eller leva på gamla räntor. Den dagen kommer då man i varje fall måste se sanningen i vitögat och inse att man kanske inte har råd att leva som förut. Ska man då trycka på panikknappen?
3. De som personligen tar illa upp av den minimala skattehöjningen och skriver ut sig ur kyrkan har sannolikt inget levande förhållande till kyrkan och det den representerar. De skulle kanske i varje fall göra det. Deras ekonomi skulle alldeles säkert tillåta höjningen. Med inkomster på 3000 euro i månaden betyder en halv procentenhets höjning ca. 18€ per år. Det betyder att en låginkomsttagare betalar ca. 10 – 12€ / år för att balansera samfällighetens ekonomi och därmed garantera fortsatta tjänster såsom barnklubbar, konfirmandarbete, sorgesamtal, dop, vigslar, begravningsförrättningar, gudstjänster, konserter, körer, pensionärsverksamhet, diakoni och underhållet av vackra, kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader, prästgårdar och verksamhetsutrymmen, som alla kan ta del av, även de som har skrivit ut sig.

Vi som representerar de mindre landsortsförsamlingarna har bara för ett par år sedan betalat betydligt högre skatter. Har vi helt och hållet glömt bort det? Vet vi inte att det finns församlingar i vår egen samfällighet som har det verkligt tufft att försöka klara sig med de medel de årligen får? Är det inte vår skyldighet att hjälpa till?

Jag vill gärna se proportioner i det vi diskuterar gällande kyrkan. Oproportionerligt stora har rumpavtrycken blivit. Där är dock någonting väldigt mänskligt. Kyrkan är fortfarande obekant. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det heliga och det mystiska som kyrkan och speciellt kyrkorummen bjuder på.  Avtrycken är en spricka i den mystiska muren, ett spår i den målade fasaden. Kyrkan är mänsklig trots allt. Där sitter du och jag sida vid sida och försöker förstå varandra och Guds skapelse så gott det går. Kyrkan är en plats med stjärterum för oss alla, både bildligt och bokstavligt talat.

Det tycks vara så att ju äldre man blir, dess mer blir man intresserad av sina rötter och sitt ursprung. Jag har en ganska stor släkt, speciellt från mammas sida, men vi umgås inte så mycket kusiner emellan, eftersom vi är i så olika åldrar.

För några månader sedan kom vi överens med kusinerna från pappas sida att börja mer regelbundet hålla kontakt. På den första kusinträffen hade vi som tema ”Ukki 100 år”. Han skulle ha fyllt hundra i september. Alla har minnen och bilder att dela med varandra, men man kommer väldigt sällan vid samma bord för att speciellt diskutera temat ”hädangångna släktingar”.

Eftersom alla inte har möjlighet att träffas regelbundet bestämde vi oss för att upprätta en egen släktsida på facebook, där vi samlar bilder och minnen som alla kan ta del av. Gruppen är sluten, vilket betyder att endast släkten har tillgång till bilderna och materialet där. Inga större hemligheter har vi, men det känns väldigt värdefullt att få ta del av någonting som tillhör bara oss, vår släkt.

Jag bestämde mig för att ta min makes namn i giftermålet, dels av traditionella skäl, dels för att jag inte orkade mera förklara mitt ryska släktnamn, dess skrivform och uttalet. Jag är ändå väldigt mån om att få hedra namnet på olika sätt. Jag brukar besöka vår gamla släktgrav vid ortodoxa gravgården i Sandudd för att föra dit blommor åtminstone vid påsk och jul. Senast förra veckan gick vi dit med vår äldste son. Jag försökte visa honom koordinaterna hur man hittar graven och berättade för honom att sedan när vi inte mera finns, ska de gärna fortsätta med traditionen.

Allhelgona på kommande. Släkten samlas på facebook. Både de döda och de levande. Låter kanske lite makabert men fungerar och känns konstigt bra.