Författararkiv: Mia Aitokari

Om Mia Aitokari

Jag är en tvåspråkig trebarnsmamma, som jobbar hemma på gården i Isnäs och som verksamhetsledare för en landsbygdsutvecklarorganisation inom tredje sektorn. Jag är samhälleligt och politiskt aktiv, men inte inom partipolitiken eller det kommunala beslutsfattandet. Jag tror att man kan påverka även på andra sätt. Jag vill gärna se att närsamhällena mår bra och jag tror på småskalighet och att även det lilla har betydelse. Tjänstemannaväldet och byråkratin gör livet ofta tungt för små aktörer. Eftersom jag bor på landsbygden och producerar ekologiska livsmedel, kommer jag också att blogga om god mat och ekologiska upplevelser i min närmiljö. Jag är en estetiker och jag omger mig med gamla saker, som har en historia att berätta. Kyrkan är viktig för mig. Jag sitter ibland bakom orgeln eller vid bord där beslut fattas. Jag anser att kyrkan kunde bli mer aktiv i samhälleliga frågor. Jag kommer inte att presentera några poetiska utsvävningar utan oftast tråkig faktatext, men jag har ett brett sortiment med en gräsrotsförankring.

Långsam mat – snabba fötter….

Ett par veckor har nu gått till arrangemangen för det kommande långsamma veckoslutet i Slow Food -organisationens tecken. Ljuvligt samarbete med härliga producenter i regionen!

Vi har en ofantlig mängd fina lokala råvaror och livsmedel som sällan används samtidigt vid samma bord. Nu har vi försökt få ihop en middagsmenu som motsvarar det bästa i regionen. Middagen kommer att avnjutas på lördagkväll i restaurangen som finns i det äldsta huset i Lovisa (för att inte direkt göra reklam för firman…).

På lördagen gör vi en utfärd till Pellinge för att låta våra utländska gäster uppleva skärgårdens vårvinter med laxsoppa (ja, äkta lax!) och en tur ut på isen i sällskap av fiskaren själv. Vi besöker också två herrgårdar, som båda har ett mångsidigt sortiment av lokala produkter. 

Det roligaste inslaget för veckoslutets Slow Food -träff är de tiotals medlemmar från hela Europa som kommer till Östnyland och självklart hedersgästen Carlo Petrini, grundaren av hela rörelsen. Han har aldrig förr besökt Finland, vilket gör att vi verkligen vill visa den bästa sidan av vårt land. Det är självklart de nordiska smakernas värld, det som Berlusconi hånade i tiderna, men som vi vet är både hälsosamt och gott; de rena råvarorna, nattsolens smak i hjortronen, myrens syrlighet i tranbären, det okonstlade närmandet till mat och dess ursprung.

Om du är intresserad av Slow Food ideologin kan du besöka organisationens hemsida www.slowfood.com och läsa mera. Om du vill veta mera om vad vi sysslar med i vår region som gäller närmat och lokal produktion kan du besöka sidan www.loviisa.fi/sv/narmatsprojekt

Nu ska jag fortsätta packa kassarna till deltagarna på utfärden. Broschyrer, små delikatessböcker och lite laku….. ekologisk närlaku så klart!

Publicerat i Kultur, Mat, Östnyland | Lämna en kommentar

Paus – inga ord

En intressant men obehaglig händelse har tystat ner mig.

Jag var på fb och kommenterade en bekants inlägg med några oskyldiga ord, då en för mig främmande person gjorde ett påhopp och började kommentera mitt liv och leverne väldigt aggressivt ur sin synvinkel. Han kände mig via sin släkting (påstod han) och hade antagligen läst någonting om mig eller av mig.

Hans tolkning av mig var totalt främmande för mig. Han beskyllde mig för sådant jag inte gjort och för att ha egenskaper som jag inte kände igen. Han kunde ändå beskriva händelser som jag hade varit med om, vilket tydde på att han visste vem han skrev till. Jag försökte självklart försvara mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Jag tog bort mina inlägg och bad min vän, på vars fb-sida vi skrev, ta bort den aggressiva personens inlägg. Så skedde, men hela händelsen lämnade ett spår. Jag blockerade personen i fråga på fb så att jag inte mera kommer i kontakt med honom ens i misstag. Ett par fb-vänner (tex. en psykolog) som råkade se inläggen tröstade mig genast efter händelsen bl.a. genom att förundrat fråga vad personen i fråga riktigt höll på med och att inläggen inte verkade riktigt sunda. Efter den händelsen märkte jag dock att jag är mycket varsammare med vad jag vill dela med mig, även om ingenting egentligen har förändrats. Jag är samma människa, har samma åsikter och samma vardag.

Tänk att en främmande människas osanna aggressiva ord kan påverka så mycket. Jag trodde att jag hade glömt bort det, men tydligen spökar det i undermedvetandet. Jag vill inte avslöja mera om mig själv och mitt liv om jag kan bli misstolkad så grovt. Man blir ju också fundersam: Är jag så otydlig att jag kan radikalt misstolkas? Kan mina goda avsikter anses som någonting negativt? Är min person ”för mycket” för någon? Klokast är väl att fortsättningsvis försöka glömma. Konstaterar dock: människor är konstiga varelser. Det finns säkert en orsak för allt vi gör. Ibland förblir orsakerna dolda.

Publicerat i Familj | Lämna en kommentar

Jul, jul strålande jul…..

Förväntansfulla dagar har lett till julen och firandet av den finaste högtiden av dem alla. Jag vill inte låta vädret störa stämningen. Man behöver ju inte titta ut från fönstret dagstid.

Vissa traditioner hör julen till. För oss är det åtminstone god mat, vackra prydnader, julklappar och den gamla tjocka släkten så klart. Julgubben har aldrig besökt vårt hus. Våra barn har alltid varit ganska skarpsynta. Då ett av våra barn var i lekskoleåldern besökte ”julgubben” lekklubbens julfest för att dela ut små klappar. Barnet sade: ”Julgubben hade tantens händer…..” och satt och surade under bordet resten av kvällen. Jag har inte försökt övertyga våra barn om julgubbens existens men eftersom jag själv är övertygad om att han finns, så vet jag ju också att han inte hinner besöka alla hem under julen.
Julemor

Den goda julmaten består av jullådor (potatis, kålrot, morot), leverpaté, rökt lax á la Rainer Sjöroos, ekoskinka (i år inte en droppe vätska på plåten efter gräddandet!), rödbetssallad med mögelost, Waldorfsallad (nej, absolut ingen ananas i den!), frukt, choko och kanske en ostkaka, minitårtor och andra godsaker. Julmat kan man äta i många dagar. Sedan kan man ju hålla en paus på nästan ett år.

Vi har en julgran men nuförtiden har den hittat sin plats på verandan. Den trivs där bättre för att verandan är kall och den skräpar inte ner vårt vardagsrum. Dessutom kan vår lilla pudel missta sig om var skogen är…. Barnen får pryda granen. I år blev det exceptionellt dagen före julafton. Toppstjärnan brukar vi sätta upp först på julafton just före julfreden har utlysts från Åbo. Högtidlighetens manifest.

Julaftonen firas med familjen. Det betyder för oss vår egen kärnfamilj och åtminstone en person som har kommit att bli en del av familjen. han är i detta nu 88 år gammal, bor ensam och hans närmaste släktingar som han gärna skulle umgås med bor långt borta. Vi har firat jul tillsammans med honom under de senaste åren. Hans vänliga närvaro kompenserar alla julgubbar. Både barnen och vi anser att han hör julen till.

Annandag jul är släktens dag. Då kommer en stor del av släkten till oss och vi äter tillsammans. Ofta blir det också sång och spel för vi är många som musicerar gärna.

Nu sitter jag iklädd nattlinne och ylletröja. Klockan är 16.36 på juldagen och snart ska vi ta fram det som blev över igår för att fortsätta imorgon med det som blev över idag….. Jag tycker att julen är en ganska behändig högtid.

Publicerat i Familj, Mat | Lämna en kommentar

Varför jag hellre svarar på e-post än på telefon…..

Jag tänkte berätta för er hur min vardag ser ut så att ni som så gärna ser mig på olika tillställningar eller önskar mitt deltagande kanske lite bättre förstår varför jag inte alltid kan säga ja och varför jag hellre använder e-posten till all kommunikation. Facebook går också bra. 

En vanlig vecka kan innehålla följande: Gubben på sjön (oftast 4 -6 veckor). Jag ensam hemma med barnen (3 st.) och djuren (3 hundar, 1 katt och dotterns kaniner). Jag har ett dagsjobb på 80%. Måndagen försöker jag sköta om allt annat men ti – fre på jobb. Ibland även veckoslut (mässor, marknader mm.). Ett företag att sköta: beställningar, produkttillverkning, planerande och printande av etiketter, packande av olika varor, en anställd att leda, e-post, räkningar, leveranser 2-3 ggr i veckan (Tammerfors, Helsingfors mm. på en ca. 200 km radie). Ja, vi har avtal med ett transportföretag, men tyvärr så blir frakten väldigt dyr. Priserna har stigit trefalt på några år. Så jag kör. Ofta kan man samtidigt besöka någon gammal släkting (oftast svärmor eller moster). 17 ha gård varav nästan 1 ha trädgård. Förtroendeuppgifter: 4 ordförandeskap, 2 sekreterarposter och några styrelseposter. Minst 2 kvällar i veckan på möten. Kantorsvikariat i kyrkor i trakten ca. ett veckoslut per månad. Uppträdanden med sånggrupp eller solo mera sällan. En härlig kör att ibland sjunga med (alltför sällan!). Ett hus som ibland borde städas….(ingenting jag längtar efter direkt, fast jag älskar ett rent och vackert hem). Matlagning (helst av goda råvaror ”snabbnärmat”). Klädcirkus och 17000 borttappade sockor (jag överdriver inte). Vedeldning (nej, jag hugger inte ved, ja, jag bär in den och eldar två ugnar och en spis). Bloggen. En veteran som jag samtalar med dagligen och besöker regelbundet. Barnens hobbyn (6 hobbyn, 3 barn….mamma kör och utnyttjar tiden till att sova eller läsa i bilen eller tar hunden med på länk eller går på gym). Vi har glädjen att ha självständiga och kloka barn och jag har glädjen att ha en äkta hälft, som då han är hemma, deltar i alla sysslor och sköter dessutom sina egna (alla reparationsarbeten bl.a.).  Downshifting? Låt mig skratta.

Ja, jag längtar efter snö, men nej, den behöver inte landa på vår backe.

Publicerat i Familj | Lämna en kommentar

Den sista tamflugan

Vi har sedan länge haft en tradition på hösten: Vi låter den sista flugan leva så länge den lever i vårt hus. Ofta blir de konstigt tama och deltar i familjens sysslor, speciellt på dagen. Idag har vår tamfluga suttit med mig vid datorn, diskat i köket och vikt kläder i sovrummet. Jag misstänker ibland att det är jag som lockar den…….

Vår tamfluga

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Vi har haft alla möjliga djur under årens lopp. Varje år nu på sistone har vi tagit myrlejon på verandan till sommaren. De är fascinerande varelser som vandrar baklänges och har enorma käkar, som de nappar sitt byte med. Jag har bloggat om dem tidigare här .
 
Flugan är här för att stanna så länge den lever. Vi får se när den försvinner ur vårt sikte. Idag tänkte den bli fånge i diskmaskinen, men jag räddade den. Vi brukar rapportera för varandra om vi har sett den eller inte och vad den har hållit på med. Den är väldigt tystlåten och väcker inte oss på morgonen, så man behöver inte bekymra sig på kvällen heller att schasa bort den från sovrummet. Den får sova var den vill.
 
I år är vintern sen och därmed också den sista flugan. Den börjar bli relativt långsam och vi ser den ofta vila i hundens matskål eller på köksbordet, kanske för att vakna i tid till maten. Det ligger en stor symbolik i vår fluga. Vi vill gärna hålla sommaren kvar så länge det är möjligt.
Publicerat i Familj, Natur, Östnyland | Lämna en kommentar

Intryck och avtryck av kyrkan

Gemensamma kyrkofullmäktige i Lovisa samfällighet har med demokratiska metoder uttryckt sin vilja, som i detta fall betyder att skattesatsen i församlingarna höjs med en halv procentenhet. En halv.

Nattvard i Pernå kyrka

Jag berättar gärna att jag röstade för en höjning. Av många olika orsaker, men tex. dessa:
1. Jag anser att vi har råd att höja skatterna. Vi har råd att betala mera för kyrkans service trots att vi gnäller och kanske inte alltid vet vad vi får för pengarna. Det som vi kan jämföra oss med är den fattiga änkan. Hon som gav allt hon hade.
2. Jag tycker att ett underskott i budgeten visar på fegt beslutsfattande och jag skäms för en sådan budget. Det är inte en lösning att sälja fastigheter eller leva på gamla räntor. Den dagen kommer då man i varje fall måste se sanningen i vitögat och inse att man kanske inte har råd att leva som förut. Ska man då trycka på panikknappen?
3. De som personligen tar illa upp av den minimala skattehöjningen och skriver ut sig ur kyrkan har sannolikt inget levande förhållande till kyrkan och det den representerar. De skulle kanske i varje fall göra det. Deras ekonomi skulle alldeles säkert tillåta höjningen. Med inkomster på 3000 euro i månaden betyder en halv procentenhets höjning ca. 18€ per år. Det betyder att en låginkomsttagare betalar ca. 10 – 12€ / år för att balansera samfällighetens ekonomi och därmed garantera fortsatta tjänster såsom barnklubbar, konfirmandarbete, sorgesamtal, dop, vigslar, begravningsförrättningar, gudstjänster, konserter, körer, pensionärsverksamhet, diakoni och underhållet av vackra, kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader, prästgårdar och verksamhetsutrymmen, som alla kan ta del av, även de som har skrivit ut sig.

Vi som representerar de mindre landsortsförsamlingarna har bara för ett par år sedan betalat betydligt högre skatter. Har vi helt och hållet glömt bort det? Vet vi inte att det finns församlingar i vår egen samfällighet som har det verkligt tufft att försöka klara sig med de medel de årligen får? Är det inte vår skyldighet att hjälpa till?

Jag vill gärna se proportioner i det vi diskuterar gällande kyrkan. Oproportionerligt stora har rumpavtrycken blivit. Där är dock någonting väldigt mänskligt. Kyrkan är fortfarande obekant. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det heliga och det mystiska som kyrkan och speciellt kyrkorummen bjuder på.  Avtrycken är en spricka i den mystiska muren, ett spår i den målade fasaden. Kyrkan är mänsklig trots allt. Där sitter du och jag sida vid sida och försöker förstå varandra och Guds skapelse så gott det går. Kyrkan är en plats med stjärterum för oss alla, både bildligt och bokstavligt talat.

 

Publicerat i Östnyland | Lämna en kommentar

Närmat

Jaha. Så har mitt nya liv börjat. Jag var permitterad ett par månader och visste nog att jag har en chans att lite rikta blickarna till en annan utvecklingsfråga i området. Bort från byarna, in i närmaten! Jag är anställd av Lovisa stad att genomföra ett tvåårigt närmatsprojekt på sex kommuners område i regionen.

Västnylänningarna har verkligen satsat en hel del på närmat med fina marknader och ett otroligt aktivt Slow Food convivium. Vi har ju också gjort en hel del: Malmgårds marknaderna, nya närmatsbutiker, samarbete med de lokala köpmännen och framom allt ITUtorget under Lovisa Historiska Hus -dagarna.

Nu är det dags att börja arbetet på en helt ny nivå. Mitt arbete går ut på att kartlägga behoven på området, se till att nya samarbetsformer uppstår, hjälpa till med produktutveckling och finna nya logistiska lösningar i regionen. Det är konstigt att det är billigare att frakta stora mängder långt bort än att frakta små mängder en kort sträcka. Därav uppstår det svårigheter med tillgängligheten för den lokala maten.

Närmat, frågar man sig, vad är det? Om jag kunde svara på den frågan, vore jag en guru. Man försöker definiera det med kilometrar eller med de lokala råvarornas andel, men konsumenten nöjer sig inte. Jag tror att den viktigaste definitionen gäller producenten och genomskinligheten av produktionssättet: Vem producerar och hur!

Om en produkt inte har ett ansikte, som till 100% kan garantera produktens härkomst, smak och kvalitet, haltar hela tanken om närmat. Det räcker inte med att en produkt är producerad nära, den ska också vara ren och gärna vara småskaligt producerad. Det kan hända att våra stora mejerier har svårt att bevisa att deras produkter är närmat. Det finns ett visst mervärde i att man känner kossan som gett mjölken, som levereras av en viss mjölkbilschaufför till ett visst litet mejeri, där mjölken inte blandas med andra leverantörers varor.

Ur konsumentsynvinkel är livet inte lika entydigt som ur hälsomyndigheternas synvinkel. Evira kan granska kvaliteten om och om igen, men för en medveten konsument har Eviras kontroller föga betydelse. Den närmatsintresserade konsumenten är intresserad av kvalitet som kan smakas, kännas och upplevas. Hon vill också gärna veta hur produkten har kommit till, vem som har odlat råvarorna och hur maten hon äter påverkar hennes hälsa.

Efterfrågan på närmat har radikalt ökat under de senaste två åren. Nu måste konsumenterna ha lite tolerans så att producenterna hinner mätta marknaden. Tyvärr kan man inte ändra odlingsinriktning eller bygga stora produktionsutrymmen på en natt. Vänta lite, det blir nog bra eller rättare sagt ännu bättre!

Publicerat i Kultur, Mat, Östnyland | Lämna en kommentar

Släkt på facebook

Det tycks vara så att ju äldre man blir, dess mer blir man intresserad av sina rötter och sitt ursprung. Jag har en ganska stor släkt, speciellt från mammas sida, men vi umgås inte så mycket kusiner emellan, eftersom vi är i så olika åldrar.

För några månader sedan kom vi överens med kusinerna från pappas sida att börja mer regelbundet hålla kontakt. På den första kusinträffen hade vi som tema ”Ukki 100 år”. Han skulle ha fyllt hundra i september. Alla har minnen och bilder att dela med varandra, men man kommer väldigt sällan vid samma bord för att speciellt diskutera temat ”hädangångna släktingar”.

Eftersom alla inte har möjlighet att träffas regelbundet bestämde vi oss för att upprätta en egen släktsida på facebook, där vi samlar bilder och minnen som alla kan ta del av. Gruppen är sluten, vilket betyder att endast släkten har tillgång till bilderna och materialet där. Inga större hemligheter har vi, men det känns väldigt värdefullt att få ta del av någonting som tillhör bara oss, vår släkt.

Jag bestämde mig för att ta min makes namn i giftermålet, dels av traditionella skäl, dels för att jag inte orkade mera förklara mitt ryska släktnamn, dess skrivform och uttalet. Jag är ändå väldigt mån om att få hedra namnet på olika sätt. Jag brukar besöka vår gamla släktgrav vid ortodoxa gravgården i Sandudd för att föra dit blommor åtminstone vid påsk och jul. Senast förra veckan gick vi dit med vår äldste son. Jag försökte visa honom koordinaterna hur man hittar graven och berättade för honom att sedan när vi inte mera finns, ska de gärna fortsätta med traditionen.

Allhelgona på kommande. Släkten samlas på facebook. Både de döda och de levande. Låter kanske lite makabert men fungerar och känns konstigt bra.

Publicerat i Östnyland | Lämna en kommentar

Långsamma företeelser

Nu är jag insatt i Slow Food. Efter ett helt veckoslut med långsamma matfantaster tror jag att jag förstår tematiken bättre. Det handlar om en livsfilosofi som är mycket mera än att mätta magen. Låt mig förklara (med glimten i ögat).

Alternativ 1. Köp potatismospulver från snabbhandeln. Rusa hem från jobbet. Blanda med hett vatten. Värm fiskpinnarna i mikrovågsugnen. Ät men bjud först till de skrikande ungarna. Diska snabbt för att hinna till zumban. Se till att gubben har öl i kylskåpet.

Slow Food -matfestivalen i Fiskars 1-2.10.2011

Alternativ 2. Köp några stora potatisar från en odlare du känner, antingen personligen, via bekanta eller tex. tidningsartiklar. Sök recept, bolla idéer, leta på internet och lyssna på sakkunniga. Jämför sorter, koktider, konsistens, färger, jordmån och förvaringstemperaturer. Skala potatisarna tillsammans med barnen. Låt tvååringen tugga på det råa jordäpplet. Skratta när han ryser. Beröm sjuåringen som alldeles själv skalar en hel potatis fast bara hälften av den blir kvar (och andra halvan har ögongropar och rovtänder av tandpetare…). Koka vatten i en Hackman-kastrull. Koka potatisarna i en lämplig mängd vatten saltat med äkta havssalt. Duka bordet under tiden. Låt barnen vika servetterna. Se till att sjuåringen inte sticker gaffeln i ögat på tvååringen som kryper under bordet och jagar katten. Be barnen stiga åt sidan när du häller vattnet ur kastrullen. Spara en del av kokvattnet. Ta potatisstöten som din farfar har snickrat i skolan på 40-talet. Förklara för barnen vad den används till. Mosa de kokade potatisarna till en jämn massa. Gå tillsammans med barnen till örtagården för att hämta gräslök. Kom in tillbaka, ta saxen och klipp gräslöken i en kantstött blåvit emaljmugg och blanda i mosen. Värm ekomjölk och ekosmör i en kastrull med kopparbotten. Häll i mosen. Rör om. Låt barnen smaka. Lyft kastrullen på bordet. Ta ut ugnsbraxen. Ropa på farmor som bor i övre våningen att hon kan komma till den gemensamma måltiden. Skicka sjuåringen till snickeriverkstaden för att hämta mamma. Servera måltiden med råriven ekorödbetssallad smaksatt med fikonbalsamico och indiansocker. Låt tvååringen använda alla sina sinnen under måltiden och äta med fingrarna. Diskutera familjens följande semesterresa vid matbordet. Låt barnen föreslå resemål. Neka till Nordpolen (dåligt med närmat och inga pingviner heller). Dela dina matupplevelser med dina arbetskamrater följande dag och gör tillsammans med dem en gemensam beställning på ekofårkött från fårfarmaren i grannkommunen. Passa på att samtidigt köpa ekologiska julklappar, tex. yllevantar och fårskinn, till vänner och släktingar.

 

Publicerat i Familj, Kultur, Mat | Lämna en kommentar

Fiberkabel

Nu har det diskuterats och informerats. Vi är många i vår del av Lovisa som anser att om inte staden och staten sköter om oss så gör vi det själv. Tekniken, som krävs för att hålla området konkurrenskraftigt, levande och ännu därtill kunna locka nya invånare, heter fiberkabel.

Vi har nu startat en förening, Pernå skärgårdsnät rf, tagit reda på finansieringsmöjligheter och sökt pengar för ett projekt, som skall både informera om fiberns obegränsade möjligheter och samla information om behoven på vårt område, speciellt i skärgården. Det är viktigt att människor ska inse att även om de inte själv just nu behöver eller vill ha fiberkabel, ska det ändå byggas tex. för följande generation eller för den nya grannen.

Nisse Husberg skulle bra kunna leda en väckelserörelse. Så övertygande är han i sin argumentation som baserar sig på åtta års erfarenhet av byanätet i Hindersby, Lappträsk. Det som där var avgörande, som också för oss är viktigt, är kommunens aktivitet och intresse i fiberkabelfrågan. Tyvärr har Lovisa stad inte vaknat, men vi hoppas på en modernare syn iom den nya tekniska chefen. Det att ett område i vår storleksklass, 1200 potentiella kunder, aktiverar sig och börjar bygga eget nät, är ingen piece of cake. Det borde värdesättas högt inom staden. Dessutom skall dylika projekt prioriteras i varje fall. Det att man under samgångsprocessen inte har kunnat meddela intresse att delta i det statliga projektet ”Bredband för alla 2015″, betyder inte att man är fri från ansvar gällande skärgårdens infra. Det är tyvärr tvärtom.

Erkki Rope från Päijänne-Tavastlands förbund

Erkki Rope från Päijänne-Tavastlands förbund

Projektchef Erkki Rope från Päijänne-Tavastlands förbund är ansvarig för Sadan megan maakunta -projektet, som omfattar även Nylands förbund. Han försökte klargöra för finansieringsprinciperna gällande fiberkabel på vårt område. Det är en fruktansvärd härva, där åtminstone ELY-centralen har en avgörande betydelse i vårt fall. Tyvärr står vi utanför Ficoras finansiering pga. kommunernas oförmåga att göra avtal under samgångsprocessen. Den finansieringen har varit en räddning för många perifera områden. Nu måste vi bara göra det här själv. Jag hoppas innerligt att alla är med på noterna och på olika sätt för budskapet vidare. Fiberkabel behövs, tro det eller ej.

Publicerat i Lokalpolitik, Östnyland, Trafik & kommunikationer | 1 kommentar