Det borde ha varit en solskensfest. I stället satt vi på Stadion i regnet, bortåt 70 000 personer den där dagen för 60 år sedan när när OS i Helsingfors invigdes. Jag tror inte regnet skrämde bort nån – hade man skaffat biljett till invigningen så skulle man dit om det så regnade småspik. Egentligen skulle Finland arrangerat Olympiska spelen 1940 men det kom som bekant annat i vägen. I gamla papper har jag läst att en gymnastikgrupp från Nickby Idrottskamrater (som senare bytte namn till Sibbo-Vargarna) deltog i den stora gymnastikuppvisningen när det nybyggda Stadion invigdes invigdes 1938. Och visst väntade vanligt folk också på spelen – i familjepappren har jag hittat en gulnad blankett med min morbrors beställning av biljetter till ett par av tävlingarna. Han höll själv på med friidrott och ville tydligen gärna se världens stora på löparbanorna på Stadion. Men blanketten kom aldrig iväg förrän han inkallades hösten 1939. En rysk kula ändade hans liv i början av vinterkriget.
Jag minns att det hemma pratades om OS i slutet av trettitalet men som barn jag förstod inte riktigt vad det handlade om. Spelen i London 1948 var igen på något sätt så nära krig och elände att jag inte riktigt brydde mig om dem så mycket.
Men 1952 var det helt annat. Världen började öppna sig efter alla de instängda åren. Krigsskadeståndet var på slutrakan, bara kaffet var ransonerat ännu om jag inte minns fel och vi kanske gick mot ljusare tider. (Att jag både förlovade och gifte mig 1952 ger förstås året en extra guldkant!) Och nu skulle världens nationer mötas i lilla Helsingfors – också Finland och Sovjet som för inte så många år sen hade mötts under helt andra stjärnor.
Och så kom de då intågande och vi applåderade alla trupper. Kanske det var inbillning, men jag tyckte att det var tyst några ögonblick när den stora vitklädda ryska gruppen marscherade in. Nej nu ska vi visa dem att vi inte är fiender mer tänkte jag (och andra med mig?) och så applåderade vi lite extra – det var viktigt att sköta förbindelserna österut!
Det var honom vi väntade på!
Men det som vi väntade på efter de officiella talen var naturligtvis fackelbäraren. Paavo Nurmi – den flygande finländaren – var ju ett självklart val, men ingen visste säkert – fackelbäraren var en hemlighet. Och Nurmi var ju en herre med sitt huvud för sig och kunde väl tänkas tacka nej. Men så kom han då den stora legenden och då brast all disciplin bland de uppställda grupperna – också bland de strama ryssarna- En massa kameror kom fram och många störtade mot löpbanan för att se den store på närmare håll medan 70 000 strupar brast ut i jubel. Än i dag går det kalla kårar längs ryggen när jag tänker på det ögonblicket. Vi hade bra platser vid maratonporten där fackelbäraren löpte in på Stadion och min man lyckades fånga den snabbfotade på en lite suddig bild. (Fast det blev nog mera fackla än Nurmis anledsdrag!)
Långt senare läste jag att det hade varit lite kritiskt när Nurmi kördes med bil till punkten där han skulle överta facklan. En övernitisk polis stannade bilen nära simstadion och sa att det var förbjudet att köra här och det tog visst en stund innan polisen blev övertygad om att bilen skulle släppas fram. Vad hade hänt om Nurmi blivit sur och sagt som Greta Garbo när det gick henne emot i filmstudion: Jag går hem!
Legendernas ögonblick
Paavo Nurmi tände den olympiska elden och en annan legend: Hannes Kolehmainen från OS 1912 i Stockhom förde facklan upp i Stadiontornet och tände elden i toppen av tornet.
Egentligen minns jag inte så mycket mer av programmet än truppernas intåg och fackelbärarna – den s.k. fredsängeln såg jag bara en glimt av utan att då veta vad det handlade om. Men jag jag minns att jag undrade hur ryssarnas vita kostymer såg ut efter regnblötan på Stadion. För våta blev vi alla utom högdjuren som fick sitta under tak.
Jag var inte andra dagar på Stadion förutom på avslutningen men visst följde jag som andra i radio och tidningar med hur Zatopek drog fram som en ångvält, hur den stackars britten Chataway gick omkull på 5000 m som Zatopek vann, hur da Silva från Brasilien som första hoppade tresteg över 16 meter eller hur Barthel från lilla Luxemburg fällde tårar när han efter 1500 m som otippad stod högst på prispallen
Om det regnade på invigningen så var det desto finare väder på avslutningen med strålande solsken. Då fick vi se banhoppningen från platser nästan högst uppe på de extra byggda läktarna och häst och ryttare såg ganska små ut uppifrån skådat. Inför varje ryttares insats manade speakern till tystnad för att inte hästen skulle oroas och 70 000 mänskor verkade hålla andan för att ljudligt pusta ut när häst och ryttare passerat sista hindret.
Efter OS såldes en del inventarier från olympiainkvarteringarna. Vi hade länge två badhanddukar i bruk – vem vet vilka storheter som hade torkat sig med dem. Men de var inte signerade vilket en del av de sängar som såldes var (enligt Ilta-Sanomats” Helsinki 1952″).
Och OS hade också sina komiska inslag när alla skulle dra sitt strå till stacken: i Sibbo fick man inte dansa på det nymålade kommunalhusgolvet förrän OS var över. Inte för att jag hört att nån under OS skulle ha varit rest till orten för att beundra golvet!
