-Det hinner vi med följande dag.
Så sa en kommunal tjänsteman i Sibbo nån gång i början av 1950-talet när jag inför ett kommunalval ville försäkra mig om att få kandidaternas röstetal på valkvällen. Jag satt på Borgåbladets redaktion i Borgå och och förberedde valjobbet, som var fjärran från dagens datoriserade resultatgivning. Mest fick man jobba med telefon, penna och mer eller mindre villiga valnämndsordförande i de många röstningsdistrikten. Just det här valet samlade jag och räknade ihop (med kontorets enda räknemaskin) resultaten från Sibbo samt Pernå, Mörskom och andra kommuner österut. Så måste man skriva ihop nånting allt medan sättare, ombrytare och tryckare otåligt väntade på att få material.
Man måste ringa igenom alla ordföranden före valet och övertala dem att ringa in sitt områdes resultat till bladet och sen hoppas att de också gjorde det. Men alla var inte riktigt pålitliga – bl.a. lärde jag mig med åren att en valnämndsordförande i Sibbo tyckte att det var viktigare att gå i bastun än att kontakta blade. Det gällde att få honom på tråden innan han smet in i bastun för att tvätta av sig valdammet.
För det mesta brukade vi få ihop alla resultat och få in dem i tidningen – det var sen pressläggning på den tiden. Ganska nöjd var jag vid det i början omtalade valet när ordföranden för centralvalnämnden i Sibbo ringde upp och och undrade vilka som blivit invalda! Om jag inte minns fel hade centralvalnämnden samlat in rösterna partivis så man hade mandatfördelningen klar på kvällen men personrösterna lämnade man till följande dag. Ingen stress där inte!
Det här kommunalvalet var det första med enmanslistor- tidigare hade både kommunal- och riksdagsval förrättats med flermanslistor där samma namn i olika kombinationer kunde förekomma på flera listor. I Borgå fanns några gubbar som brukade figurera på flera listor och bli invalda med höga röstetal. Men topplaceringarna blandades om av enmanslistorna. Det sprang en hel del kandidater på redaktionen på valkvällen och jag minns att stämningen blev lite dämpad när siffrorna började komma in och kaffet och smörgåsarna smakade inte lika bra längre.
Vart tog rösten vägen?
Vi berättade i bladet ganska detaljerat om vem som fått mest röster i de olika röstningsområden. Men var och en läser på sitt sätt och en gång blev jag uppringd av en arg tant. Jag rösta på X sa hon men den rösten finns inte med. Vart har den tagit vägen? Att jag bara nämnt rösttopparna i området hade hon inte fattat, men lugnade sig när jag försäkrade att rösten nog fanns hos centralvalnämnden.
Nu kan man ju sitta vid datorn och under valkvällen få allt mer detaljerade resultat. Men där finns säkert mycket stress också bakom dem.
Hur många val och valdebatter jag rapporterade om under mina år som lokalredaktör i Sibbo har jag ingen räkning på men jag har hunnit med ganska många och jag tyckte det var lika spännande varje gång. Men valdebatter blev jag småningom ganska utled på för man lärde sig snart vem som säger vad om vilka frågor. Sanningen att säga har mitt intresse för de aktuella presidentvalsdebatterna varit mycket lamt – jag vet hur jag röstar ändå.
När jag jobbade hann jag inte se mycket av valvakorna i Tv på valkvällen – de var på slutrakan när jag var klar. Som pensionär kan jag med gott samvete slå mig ner i soffan och vänta på resultatet.
Men så spännande som 1956 när jag höll på att gå upp i limningarna medan rösten i radio malade på: Kekkonen, Kekkonen, Fagerholm, Fagerholm, Kekkonen … blir det knappast!
