Kvaba i Borgå har det kallt i skolbarackerna och eleverna uppmanas klä på sig ordentligt, läser jag i Bbl. Det får en gamling att minnas sin egen skoltid på 1940-talet i gamla Andra Svenska Lyceum vid Albertsgatan i Helsingfors. På sjuan och åttan hade vi våra klassrum (vedeldade) på den kalla vinden och kalla vinterdagar satt vi där och småfrös och försökte hantera pennan med vantarna på. Ingen var särskilt pigg under första lektionen kl. 8-9, men en mörk vintermorgon vaknade vi ur dvalan av ett våldsamt skrik. För att mota kylan hade vi dynor på pulpetbänkarna och en av flickorna hade mitt i allt hittat ett möss under dynan! Naturligtvis var det hon som var mössräddast av allihop. Hon blev helt hysterisk och rusade ut på den kalla vinden och bara skrek medan tre manliga lärare stod hjälplösa omkring henne.
Hur mösset egentligen hamnade under dynan är fortfarande outrett mer än sextio år efteråt. Hade det krupit under dynan för att få lite värme när klassrummet var tomt? Eller hade klassens pojkar nånting med saken att göra? Ingen har ännu erkänt fastän djuret ibland varit på tapeten på våra halvårsträffar och man får anta att det eventuella brottet är preskriberat vid det här laget.
Om Gritt Lindroos
Jag är en grånad tvättäkta Sibbovarg, som bor i Borgby i norra Sibbo. Här har mina förfäder brukat jorden i flera hundra år, men själv insåg jag tidigt att jordbruket inte var min melodi. Boken och pennan passade bättre i handen än spaden och grepen.
Sommaren 1949 jobbade jag första gången på Borgåbladets redaktion ( och fick betalt per centimeter för det jag skrev!). 1951 blev jag fast anställd och satt några år på redaktionen i Borgå. Senhösten 1954 flyttade min man och jag + ett barn i min mage in i vårt nybyggda hus i Borgby och från det var det bara Sibbo som gällde.
Här varvade jag fyra barn ( det fanns ingen kommunal dagvård den tiden) med skriverier om Sibbo för bladet. I takt med att barnen blev större fick jag mer tid för journalistiken med allt vad det innebar av oregelbundna och s.k.obekväma arbetstider.
Är man lokalredaktör förväntas man känna sin ort och när mina över fyrtio år med "Blade" var över visste jag en massa om Sibbo. Lite kommunalpolitik vid sidan om arbetet vidgade vetandet.
Det är ganska länge sen som jag gick i pension men det händer att folk frågar mig om något aktuellt i Sibbo och kanske får svaret:
Det där vet jag tyvärr inte och som pensionär behöver jag inte heller veta nånting!
Det är frihet att få välja vad man vill göra eller låta bli. Jag slutade inte skriva för att jag klev över pensionsstrecket, men kunde jobba med vad och för vem jag ville. Tidningar och böcker kan jag inte vara utan så visst håller jag ändå lite reda på vad som händer.
Nu sysslar jag mest med att sortera papper, både hembygdsföreningens och mina egna. Det är otroligt vad man kan samla på sig under åren. Tyvärr visar mina pappershögar en tendens
att fortfarande växa medan åren går allt snabbare.
Jag tycker inte att allt var bättre förr, men gräver man i minnets pappershögar kan man inte låta bli att pina barn och barnbarn och
annan omgivning med prat om hur det var på min tid...
Min dator är ett betydligt bättre och roligare arbetsredskap än bladets skraltiga skrivmaskin på 1950-talet och tidningen görs i dag på ett helt annat sätt än för sextio år sedan - ingenting är sig likt i den grafiska branschen. Men ibland förfaller jag till nostalgiska minnen när jag kommer ihåg bladets gamla trähus vid Runebergsgatan med sättmaskinernas rassel och doften av trycksvärta när man steg in där.
Risken finns att mina ev.bloggläsare drabbas av den här åldringens djupdykningar i minnet och jämförelser med "förr i tiden"!
Det här inlägget postades i
Östnyland. Bokmärk
permalänken.
