O hur härligt majsol ler…

Postat den 30 april, 2012 av Gritt Lindroos

Avdankad, arm och grå ligger den där på hyllan och ser förebrående ut. Min 64 år gamla studentmössa har inte blivit luftad på flera år och knappast kommer den ut i majsolen i år heller såvida inte den avdankade gråhåriga innehavaren sätter sig en stund på trappan och beskådar naturen med mössan på skulten. Kommer det en vindil flyger mössan nog iväg för formen har blivit ganska underlig med åren – mössan är av kristidskvalitet – och den  sitter ganska ostadigt på huvudet numera.

Aprilsolen sken under veckoslutet på de närmare tretusen orienterarna som Finn-sprang i Sibboskogarna och man får hoppas att den övergår i majsol när folket är ute och luftar sig och vårstassen på första maj. Sibbo sångarbröder brukar troget sjunga Vintern rasat och O hur härligt majsol ler både i Nickby och Söderkulla på första maj men vädret kan som bekant vara ganska omväxlande. Nån gång har vi åhörare stått i värmande solsken men regn och isiga vindar och t.o.m. snö har förekommit. När dottern 1967 var årets ljuva flicka dalade snöflingorna ner medan bröderna sjöng.Men flickan gillade att i sin nya vårkappa (mor hade utan framgång talat för ett vintrigare plagg) få sitta på sångarbrodern Kurre Flinks arm medan bröderna hyllade henne.

Och ett år för många år sen låg det så mycket snö kvar att Norra Paipis idrottsförening ordnade skidtävling den första maj. Stora öppna fält hade inte så mycket snö  men en liten åker inne i skogen var ännu helt vintrig och tävlingen bestod i några varv runt den. Vad jag minns hade tävlingen lockat både tävlande och åskådare – det hör ändå till undantagen här i söder att ge sig ut i tävlingsspåret på Valborg. Orienterarna i Finn-Spring lär inte heller ha undgått snön – det fanns kvar av den i storskogen ännu.

Mjöd och struvor hör Valborg till  men hembryggt ska mjödet vara – det smakar bäst tycker vi i familjen. Receptet från Runa Melanders kokbok står sig fortfarande. Det är enkelt och tar inte mycket effektiv arbetstid, men man ska förstås komma ihåg att börja i tid så att det mjödet hinner bli färdigt.

Men lite vemod blandar sig också i min Valborg. Jag råkade titta i ett gammalt fotoalbum härom dagen och där var bilden från 1952 av fyra unga förälskade par, som lyssnar på studentsången i Kajsaniemi på första maj. De flesta av dem är borta nu – så är livet, det glesnar i leden.

Publicerat i Östnyland | Lämna en kommentar

Kameror med minnen

Postat den 22 april, 2012 av Gritt Lindroos

Vart tar alla gamla kameror vägen?

Det kan man fråga sig nu när digitalkamerorna helt tagit över. Själv har jag flera trogna gamla kameror som ligger och ser förebrående ut för att de inte just används mera. Men inte är jag helt digitalfrälst heller – det är sällan jag tar bilder numera. Kanske är det reaktionen efter att över 40 år alltid gått med kameran i väskan som komplettering till block och penna.

Men ännu finns det några entusiaster kvar när det gäller ”vanliga” kameror. När hembygdsföreningen i Sibbo nyligen hade en ”Slocknande kolen” kväll presenterade Raul Nyström ett 20-tal äldre kameror ur sina samlingar plus en lånad ädel apparat från 1910.  De flesta fungerar fortfarande om man bara hittar rätt film till dem. Han har försökt ta reda på så mycket som möjligt om dem, tekniska data, tillverkningsår och dylikt.

En del kameror har han hittat på lopptorg och de kan ibland bjuda på överraskningar som en 40 år gammal färgfilm. Han hade framkallat filmen men bilderna bjöd inte på några sensationer – det var bara ganska bleka alldagliga landskap.

Arma fotografer som måste släpa på den här, tänkte jag om den stora lådan från 1910. I den kameran användes glasplåtar, som också väger en hel del. Men man slösade inte med film på den tiden.

I hembygdsföreningens arkiv finns flera lådor med tunga glasplåtar – resultatet av forna fotografers fotoutflykter i Sibbo. De gamla kamerorna och glasplåtarna förefaller en nutida betraktare otympliga och besvärliga, men de gav fina bilder. De som skötte framkallning och kopiering gjorde ett gott arbete -bilderna i arkivet, många av dem över hundra år- är fina och skarpa och tidens tand tycks inte bita på dem.

De små lådkamerorna som jag minns från barndomen och ungdomen var enkla att hantera men visst gav de bilder – utan dem skulle jag ha knappt med bilder från barndomen.

Många har vittnat om gamla färgbilder som mer eller mindre bleknat bort. Och hur mycket av dagens enorma mängder digitala bilder kommer att finnas kvar om hundra år?

Det är onekligen bekvämt med en kamera i mobilen eller en liten digitalkamera som inte tar mycket rum i fickan. De gamla kamerorna väger betydligt mer liksom objektiv, blixtaggregat och andra tillbehör. Själv har jag i tiden släpat på en”akku” som vägde kring ett kilo men verkade väga betydligt mer när man haft den hängande på axeln nån timme. Men utan den fungerade inte blixten.

När blixtar strejkar får man nog höra kommentarer från publiken. Själv känner man sig ganska enkel när man står i en sal full med folk och inte får blixteländet att fungera.

Hur de kände det som i forntiden använda magnesiumblixt vet jag inte, men det var ganska spännande att bli fotograferad med den minns jag från barndomen på 1930-talet. Resultatet blev därefter – på ett foto jag har står min syster och jag och ser onaturligt uppsträckta ut och stirrar rakt mot blixten. Vad jag minns så hängde fotografen ett par remsor i dörrkarmen ( satte hon fast dem med häftstift?) och sen tände hon på och det fräste till. På fotot syns ett par ljusa ränder, som tydligen är blixtens verk.

Gamla album är roliga men vet man inte vem bilderna föreställer minskar det nöjet. Så glöm inte att anteckna vem bilderna i ditt album föreställer. Det predikar jag alltid men syndar nog själv mot regeln ibland. Men jag har någorlunda ordning på mina foton  och negativ men det betyder tiotals pärmar och många lådor med bilder och sånt tar utrymme.

En tid framkallade och kopierade jag mina filmer själv. Som minne av den tiden står förstoringsapparaten kvar i mitt f.d. mörkrum och lär knappast bli använd mer.

Så vad gör man med den och sina gamla kameror som ingen bryr sig om idag?

 

 

Publicerat i Kultur, Östnyland | Lämna en kommentar

Våren, tiden för både sol och snö.

Postat den 25 mars, 2012 av Linda

De senaste veckorna har det börjat bli betydligt varmare, och jag har faktiskt känt att våren har kommit. Snön har smält med rasande fart, och vägarna är nästan alla helt smälta. Inatt var det dags att flytta klockan till sommartid, och igår efter att ha färdigt ställt om klockan och gått och lagt mig kände des det som jag hade tagit ett stort steg framåt mot sommaren.

På morgonen då jag vaknade och såg ut genom fönstret fick jag en liten chock. Det var som om tiden skulle ha spolas en månad bakåt. Allt var täckt med ett vit snötäcke, och allt såg väldigt vintrigt ut. Först blev jag lite sur, jag hade ju just hunnit ta fram mina vår rockar och nu blev det att sätta på vinterrocken igen. Men irritationen gick snabbt bort och jag blev glad igen, för egentligen är det ju just dethär våren handlar om snö,slask och regn. Det är som om naturen inte själv riktigt vet om det skall vara vinter eller sommar och därför ändrar riktning hela tiden. Ibland tar den ett stort steg framåt, men kanske redan nästa dag två bakåt. Såntur så kan vi alla vara säkra på att sommaren nog är på väg, sakta men säkert. Och inte skulle vi heller uppskatta de soliga vårdagarna lika mycket utan de snöiga och molniga dagarna vi har ibland.

Publicerat i Natur | Lämna en kommentar

Långsam mat – snabba fötter….

Postat den 14 mars, 2012 av Mia Aitokari

Ett par veckor har nu gått till arrangemangen för det kommande långsamma veckoslutet i Slow Food -organisationens tecken. Ljuvligt samarbete med härliga producenter i regionen!

Vi har en ofantlig mängd fina lokala råvaror och livsmedel som sällan används samtidigt vid samma bord. Nu har vi försökt få ihop en middagsmenu som motsvarar det bästa i regionen. Middagen kommer att avnjutas på lördagkväll i restaurangen som finns i det äldsta huset i Lovisa (för att inte direkt göra reklam för firman…).

På lördagen gör vi en utfärd till Pellinge för att låta våra utländska gäster uppleva skärgårdens vårvinter med laxsoppa (ja, äkta lax!) och en tur ut på isen i sällskap av fiskaren själv. Vi besöker också två herrgårdar, som båda har ett mångsidigt sortiment av lokala produkter. 

Det roligaste inslaget för veckoslutets Slow Food -träff är de tiotals medlemmar från hela Europa som kommer till Östnyland och självklart hedersgästen Carlo Petrini, grundaren av hela rörelsen. Han har aldrig förr besökt Finland, vilket gör att vi verkligen vill visa den bästa sidan av vårt land. Det är självklart de nordiska smakernas värld, det som Berlusconi hånade i tiderna, men som vi vet är både hälsosamt och gott; de rena råvarorna, nattsolens smak i hjortronen, myrens syrlighet i tranbären, det okonstlade närmandet till mat och dess ursprung.

Om du är intresserad av Slow Food ideologin kan du besöka organisationens hemsida www.slowfood.com och läsa mera. Om du vill veta mera om vad vi sysslar med i vår region som gäller närmat och lokal produktion kan du besöka sidan www.loviisa.fi/sv/narmatsprojekt

Nu ska jag fortsätta packa kassarna till deltagarna på utfärden. Broschyrer, små delikatessböcker och lite laku….. ekologisk närlaku så klart!

Publicerat i Kultur, Mat, Östnyland | Lämna en kommentar

Den 13 mars

Postat den 13 mars, 2012 av Gritt Lindroos

Den 13 mars är ett datum som jag tror att vi äldre inte glömmer. Jag var bara tio år men jag kommer ihåg den  där dagen 1940 när vi fick veta att det var fred i landet.  Det var solsken och kallt och jag minns att jag stod ute på gården och tittade upp mot den blå himlen – det var vad vi kallade riktigt ”ryssväder”.  Men nu var det fred och inga bombplan i luften. Något slags spänning måste det ändå ha funnits inom mig trots att vi  inte varit utsatta för flyganfall och andra faror för nu när jag stod där i solen och spänningen släppte  fick jag plötsligt väldigt ont i magen!

Jag minns inte så mycket av vinterkrigstiden. Skolan stängdes -” landet i krigstillstånd” står det  i skolans gamla dagbok för den 30 november. Det kom evakuerade från stan till granngårdarna och jag var ute och skidade med en evakuerad flicka när hon plötsligt till min förvåning kastade sig  i snön.Hon hade upplevt bomberna över Helsingfors den första krigsdagen – nu hade hon hört flygplanssurr och sökte skydd. Sånt hade jag inte varit med om.

I början på det nya året kunde vi inte använda den vanligen vägen till byn – den var stängd och övervakad då korna i en gård invid vägen drabbats av den fruktade mul- och klövsjukan. Gården var helt isolerad och vid ladugårdsdörrarna i byn låg mattor indränkta med lysol – man måste torka fötterna på dem innan man gick in i ladugården. Det luktade lysol i hela byn, säger en jämnårig som har bättre luktminne än jag. Sjukdomen hade naturligtvis ingenting med kriget att göra men för mig hör vinterkriget och mul- och klövsjuka ihop!

Det var fruktansvärt kallt mest hela tiden åtminstone i mitt minne. Vatten- och avloppsledningar frös  och det gick mycket ved åt den vintern. Vårt stora kök var iskallt på morgnarna;  när det var eld i köksspisen på dagarna höll köket nog varmt men när elden brunnit slut på kvällen kröp kylan in. Minus 50 grader i Nickby var rekordet i våra trakter och jag var imponerad – inte så mycket över gradtalet som att det omtalades i Sveriges nyheter i radion.

Radion lyssnade vi alla flitigt på. De inhemska sändningarna kompletterades med Sveriges radio som ofta berättade mera om krigshändelserna än våra egna krigskommunikéer.

Under vinterkriget upplevde jag min första stora sorg när min morbror stupade på julmorgonen på Karelska näset, träffad av en prickskytts kula. Visst hade min morfar, min farmor och min mormorsmor gått bort några år före kriget men de var gamla och döden kom inte överraskande. Men min unga glada morbror, som ibland lät mig åka på bönpallen till sin motorcykel -nej han kunde ju inte bara försvinna så där. Jag minns den dystra stämningen hemma den dag beskedet kom och att jag grät mig till sömns den kvällen.

Vi är inte många i släkten mera som har minnen av Runar som min morbror hette.  Jag är ju den enda här som kände honom, kanske jag ändå tar den här fiolen, tänkte jag när vi efter min mammas död tömde hennes hus och jag hittade Runars fiol, som min mormor och sedan min mamma tagit hand om. Instrumentet hade  utsatts för flyttningar och felaktig förvaring och såg bedrövligt ut, strängarna hade brustit och stallet höll på att lossna.

Den där duger ingenting till tänkte jag och var på väg att lämna fiolen åt sitt öde, men så ångrade jag mig och tog den ändå just för minnenas skull. Så fick den igen ligga undansatt på en hylla. Men så kom en musikalisk och violinspelande svärson in i bilden och och familjens två pojkar började ta fiollektioner.

Tänk om morbrors gamla fiol ändå skulle gå att spela på, började jag fundera. Om den går att reparera och du vill ha den får du ta den, sa jag till svärsonen. Och det gick att få fason på det tysktillverkade instrumentet, som inte är nån Stradivarius precis men ändå låter hyggligt och lär bli bättre ju mer man spelar på det.  Så det instrument som  den äldre sonen nu spelar på har sin historia.

Det är mycket en mormor minns och tänker på den 13 mars.

 

Publicerat i Familj, Östnyland | Etiketter | Lämna en kommentar

Farväl till marken

Postat den 1 mars, 2012 av Gritt Lindroos

Nu är det definitivt adjö till den finska marken har man kunnat läsa i bladen de senaste dagarna.  Bilder visar hur folk köar vid Finlands Bank för att få växla sina sista markor till euro. Bortglömda skåp och byrålådor lär ha städats i jakten på den där burken med slantar och det där kuvertet med sedlar man satte undan nånstans för flera år sen.

Kanske några lyckliga gjorde fynd och fick lite förstärkning i plånboken. Själv hör jag inte till dem. Visst har jag nån liten burk med markor plus några sedlar men dem har jag tänkt hålla som minne av marken. Barn och barnbarn får sen göra med dem vad de vill.

Hjärnan tycks bli mossig med åren för det tog sin tid innan jag åtminstone någorlunda började tänka i euro utan att  multiplicera med 6 för att få grepp om storleken på de summor det var fråga om.  Men när det gäller stora summor som miljoner vill multiplikationstabellen fortfarande hänga med.

När två nollor försvann vid myntreformen 1963 hade jag ingen svårighet att anpassa mig. Jag minns att jag smålog lite åt äldre personer som  gärna förvandlade nymark till gamla mark när de talade om vad saker kostade. Jag har tänkt på dem när jag i tysthet förvandlat summor i euro till mark. Yngre personer tycker förstås nu att jag är efter min tid.

De bortlämnade nollorna och övergången till euro vållade visserligen lite extra hjärngymnastik men reformerna kom inte som nån överraskning utan var kända långt på förhand. Annat var det med sedelklippningen vid årsskiftet  1945-46. Då gav staten order om att sedlarna på 500, 1000 och 5000 mark skulle klippas itu. Den vänstra sedelhalvan gällde fortfarande som betalningsmedel till halva värdet, den högra halvan tvångslånades till staten i form av obligationer, som löstes in efter tre år till två procent ränta. Men då hade inflationen farit illa fram med penningvärdet och det man fick tillbaka var betydligt mindre värt än den summa man tvingats låna ut.

Jaha det här är tacken för att man arbetar och sliter minns jag att min mamma sa när hon satt och klippte sedlarna itu.

Hon hade inga stora summor hemma men det lär ha funnits bl.a. svartabörshandlare som hade gott om pengar i plånboken och för dem var förlusten stor. Bankdepositioner berördes inte av sedelklippningen, men de måste uppges i beskattningen. Finansminister Ralf Törngren (sfp) ville komma åt inflationen och den grå ekonomin, men ytterligare penningpolitiska åtgärder hade krävts för att företaget skulle lyckas. (Källa:uppslagsverket Finland).

Operation sedelklippning  skulle vara ytterst hemlig tills man passerat årsskiftet  men nånting läckte ändå ut och t.ex. i  Sibbo sparbank sattes mera pengar in på banken än vanligt just före årsskiftet.På banken oroade man sig för att pengarna skulle tas ut igen efter nyåret, men det mesta blev kvar på kontona.

Men de som inte visste något på förhand och som  måste klippa itu sina sedlar glömmer inte  det nyåret.

 

 

 

Publicerat i Östnyland | Etiketter | 1 kommentar

Paus – inga ord

Postat den 9 februari, 2012 av Mia Aitokari

En intressant men obehaglig händelse har tystat ner mig.

Jag var på fb och kommenterade en bekants inlägg med några oskyldiga ord, då en för mig främmande person gjorde ett påhopp och började kommentera mitt liv och leverne väldigt aggressivt ur sin synvinkel. Han kände mig via sin släkting (påstod han) och hade antagligen läst någonting om mig eller av mig.

Hans tolkning av mig var totalt främmande för mig. Han beskyllde mig för sådant jag inte gjort och för att ha egenskaper som jag inte kände igen. Han kunde ändå beskriva händelser som jag hade varit med om, vilket tydde på att han visste vem han skrev till. Jag försökte självklart försvara mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Jag tog bort mina inlägg och bad min vän, på vars fb-sida vi skrev, ta bort den aggressiva personens inlägg. Så skedde, men hela händelsen lämnade ett spår. Jag blockerade personen i fråga på fb så att jag inte mera kommer i kontakt med honom ens i misstag. Ett par fb-vänner (tex. en psykolog) som råkade se inläggen tröstade mig genast efter händelsen bl.a. genom att förundrat fråga vad personen i fråga riktigt höll på med och att inläggen inte verkade riktigt sunda. Efter den händelsen märkte jag dock att jag är mycket varsammare med vad jag vill dela med mig, även om ingenting egentligen har förändrats. Jag är samma människa, har samma åsikter och samma vardag.

Tänk att en främmande människas osanna aggressiva ord kan påverka så mycket. Jag trodde att jag hade glömt bort det, men tydligen spökar det i undermedvetandet. Jag vill inte avslöja mera om mig själv och mitt liv om jag kan bli misstolkad så grovt. Man blir ju också fundersam: Är jag så otydlig att jag kan radikalt misstolkas? Kan mina goda avsikter anses som någonting negativt? Är min person ”för mycket” för någon? Klokast är väl att fortsättningsvis försöka glömma. Konstaterar dock: människor är konstiga varelser. Det finns säkert en orsak för allt vi gör. Ibland förblir orsakerna dolda.

Publicerat i Familj | Lämna en kommentar

Mössmysteriet

Postat den 2 februari, 2012 av Gritt Lindroos

Kvaba i Borgå har det kallt i skolbarackerna och eleverna uppmanas klä på sig ordentligt, läser jag i Bbl. Det får en gamling att minnas sin egen skoltid på 1940-talet i gamla Andra Svenska Lyceum vid Albertsgatan i Helsingfors. På sjuan och åttan hade vi våra klassrum (vedeldade) på den kalla vinden och kalla vinterdagar satt vi där och småfrös och försökte hantera pennan med vantarna på. Ingen var särskilt pigg under första lektionen kl. 8-9, men en mörk vintermorgon vaknade vi ur dvalan av ett våldsamt skrik. För att mota kylan hade vi dynor på pulpetbänkarna och en av flickorna hade mitt i allt hittat ett möss under dynan! Naturligtvis var det hon som var mössräddast av allihop. Hon blev helt hysterisk och rusade ut på den kalla vinden och bara skrek medan tre manliga lärare stod hjälplösa omkring henne.

Hur mösset egentligen hamnade under dynan är fortfarande outrett mer än sextio år efteråt. Hade det krupit under dynan för att få lite värme när klassrummet var tomt? Eller hade klassens pojkar nånting med saken att göra? Ingen har ännu erkänt fastän djuret ibland varit på tapeten på våra halvårsträffar och man får anta att det eventuella brottet är preskriberat vid det här laget.

Publicerat i Östnyland | Lämna en kommentar

Val med stress och utan

Postat den 2 februari, 2012 av Gritt Lindroos

-Det hinner vi med följande dag.

Så sa en kommunal tjänsteman i Sibbo nån gång i början av 1950-talet när jag  inför ett kommunalval ville försäkra mig om att få kandidaternas röstetal på valkvällen. Jag satt på Borgåbladets redaktion i Borgå och och förberedde valjobbet, som var fjärran från dagens datoriserade resultatgivning. Mest fick man jobba med telefon, penna och mer eller mindre villiga valnämndsordförande i de många röstningsdistrikten. Just det här valet samlade jag och räknade ihop (med kontorets enda räknemaskin) resultaten från Sibbo samt Pernå, Mörskom och andra kommuner österut. Så måste man skriva ihop nånting allt medan sättare, ombrytare och tryckare otåligt väntade på att få material.

Man måste ringa igenom alla ordföranden före valet och övertala dem att ringa in sitt områdes resultat till bladet och sen hoppas att de också gjorde det. Men alla var inte riktigt pålitliga – bl.a. lärde jag mig med åren att en valnämndsordförande i Sibbo tyckte att det var viktigare att gå i bastun än att kontakta blade. Det gällde att få honom på tråden innan han smet in i bastun för att tvätta av sig valdammet.

För det mesta brukade vi få ihop alla resultat och få in dem i tidningen – det var sen pressläggning på den tiden. Ganska nöjd var jag vid det i början omtalade valet när ordföranden för centralvalnämnden i Sibbo ringde upp och och undrade vilka som blivit invalda! Om jag inte minns fel hade centralvalnämnden samlat in rösterna partivis så man hade mandatfördelningen klar på kvällen men personrösterna lämnade man till följande dag. Ingen stress där inte!

Det här kommunalvalet var det första med enmanslistor- tidigare hade både kommunal- och riksdagsval förrättats med flermanslistor där samma namn i olika kombinationer kunde förekomma på flera listor. I Borgå fanns några gubbar som brukade figurera på flera listor och bli invalda med höga röstetal. Men topplaceringarna blandades om av enmanslistorna. Det sprang en hel del kandidater på redaktionen på valkvällen och jag minns att stämningen blev lite dämpad när siffrorna började komma in och kaffet och smörgåsarna smakade inte lika bra längre.

Vart tog rösten vägen?

Vi berättade i bladet ganska detaljerat om vem som fått mest röster i de olika röstningsområden. Men var och en läser på sitt sätt och en gång blev jag uppringd av en arg tant. Jag rösta på X sa hon men den rösten finns inte med. Vart har den tagit vägen? Att jag bara nämnt rösttopparna i området hade hon inte fattat, men lugnade sig när jag försäkrade att rösten nog fanns hos centralvalnämnden.

Nu kan man ju sitta vid datorn och under valkvällen få allt mer detaljerade resultat. Men där finns säkert mycket stress också bakom dem.

Hur många val och valdebatter jag rapporterade om under mina år som lokalredaktör i Sibbo har jag ingen räkning på men jag har hunnit med ganska många och jag tyckte det var lika spännande varje gång. Men valdebatter blev jag småningom ganska utled på för man lärde sig snart vem som säger vad om vilka frågor. Sanningen att säga har mitt intresse för de aktuella presidentvalsdebatterna varit mycket lamt – jag vet hur jag röstar ändå.

När jag jobbade hann jag inte se mycket av valvakorna i Tv på valkvällen – de var på slutrakan när jag var klar.  Som pensionär kan jag med gott samvete slå mig ner i soffan och vänta på resultatet.

Men så spännande som 1956 när jag höll på att gå upp i limningarna medan rösten i radio malade på: Kekkonen, Kekkonen, Fagerholm, Fagerholm, Kekkonen … blir det knappast!

Publicerat i Lokalpolitik, Östnyland | Etiketter | Lämna en kommentar

Presidentval

Postat den 8 januari, 2012 av Linda

I år är det dags att välja en ny president för Finland.  För mig känns det lite konstigt att någon annan än Tarja Halonen skall bli president, det är ju ändå hon som varit president största delen av mitt liv. Men bra kommer det nog säkert ändå att bli, det tvekar jag inte på.

I år skall vår skola vara med i ett ungdomsval, det är några skolor som är med i det , och vi elever skall rösta fram vår egna president. Samma regler gäller som i ett riktigt val, och jag tycker idén är jättebra. Det är ett utmärkt sätt att få oss unga att bli mer intresserade av politik. Och lära oss hur det går till med att vara med i ett val.

Publicerat i Lokalpolitik | Lämna en kommentar