Det var längesen…

Torsdagen var abi-åkens dag. Vädret var ju hyggligt – abina behövde inte frysa i tjugograders köld och nordanvind på lastbilsflaken. (Och eventuellt utsänd reporter behövde inte heller pälsa på sej alla vinterkläder.)
En gamling blir förstås nostalgisk en dag som i dag även om jag inte gav mej ut i halkan för att titta på spektaklet här i Nickby – barnbarnet på flaket må förlåta gamla farmor. Men abifadern såg till att bilder från Sibbo gymnasiums åk snabbt kom in på Facebook så lite hängde jag med i alla fall.
Nostalgin fick mig att söka fram ett gammalt fotoalbum med bilder från skoltiden. Där fanns den, bilden av oss 19 abir (två av oss från Sibbo) i Andra Svenska Lyceum – en skola som inte mera finns – skrikande och skränande i en lastbil utanför Svenska Teatern i huvudstaden, men l Lastbilen med låga kanter på flaket skulle inte godkännas för folktransport i dag. Plakatet på bilen hade en teckningsbegåvad abi ritat och motivet var Groops avskydda geometribok. Karameller kunde vi inte slänga omkring oss, de var bristvara den tiden.
Abiåkandet i stan var betydligt blygsammare än i dag, resurserna klart mindre och abikryssningar hade ingen hört talas om. ”Penkisen” var också anspråkslös – vi tog Borgåtåget ut till Borgby, blev avhämtade med häst och släde vid stationen och åkte den ett par km långa vägen hem till mej där vi ockuperade nedre våningen för det med nutida ögon mycket försiktiga festandet. På morgonen fick stadsborna ta Borgåtåget in till stan igen.
När det var? I år är det 65 år sen vårt abiåk. Tydligen har vi blivit ganska gamla konstaterade vi på klassträffen för ett halvår sen och hade lite roligt åt våra minnen från den tiden då världen såg ganska annorlunda ut

Publicerat i Kultur, Östnyland | Etiketter | Lämna en kommentar

Utbyteselev!

Hej!

Det är länge sen sist, gymnasiet går bra, snart är tredje periorden över.

Jag har blivit vald som utbyteselev, jag ser faktiskt väldigt mycket framemot det. Sökte via Borgå Rotaryklubb, det var fyra sökande varav 2 blev valda! Är så lycklig att jag blev vald, och har hört mycket positivt av Rotary. Det är svårt att koncentrera sig i skolan då jag har så mycket annat att tänka på. T.ex. har jag inte ännu fått veta vart jag är påväg, man fick välja 4 land som man vill till. Jag hade 1.Australien och Nya Zeland, 2. USA, 3. Kanada, 4. Italien.   Så hoppeligen är jag i nån av dem nästa år. Jag borde få veta inom en månad, vissa har redan fått veta. Jag är så närvös, min dröm är att fara till et varmt land. Men samtidigt är jag rädd, hur skall jag ensam klara mig ett helt år var jag inte känner någon. Utan min familj mina vänner och hundarna.

Tanken av att åka utomlands började nog efter språkresan i England, det var så roligt och jag älskar att resa. Vill lära mig om deras kultur, språk och få nya vänner och minnen för hela livet.

 

 

Publicerat i Familj | Lämna en kommentar

Jul och flytt

Jag var nog lite tveksam. Ska jag flytta mitt i julstöket. Kommer jag att fira jul mitt bland ouppackade flyttlådor? Men det drabbar ju främst mig själv – i enkvinnohushållet kan man inte skylla på andra om allt är kaos omkring en.

Familjen hjälpte energiskt till att packa och försummade eget julstök för att plocka ihop och transportera mors grejor till det nya hemmet och sen plocka upp igen. Naturligtvis gjorde jag så mycket jag kunde själv men min rygg protesterade så jag fick ta det lugnt. I andanom såg jag den kommunala fysioterapeuten höja ett anklagande finger: Har du slarvet med jumpan? Nå i det här fallet blev det kanske för mycket flyttningsgymnastik.

Tredje adventssöndagen tog jag det sista: min säng, datorn och kaffebryggaren  och lämnade det hus som varit min fasta adress i 58 år. Jag kan inte påstå att jag gjorde det med glädje – det var nog roligare att flytta in i sitt nybyggda hus än att lämna det fastän det nu är gammalt och slitet. Samma gäller innehavaren – åren har inte gått spårlöst förbi.

Och då kommer det praktiska emot med vinter, halka och snö med risk att man faller och bryter ben (jag har erfarenhet). Barnen sa sig känna det lugnare om den åldriga modern är parkerad i en bostad i marknivå utan trappor.

Allt blev inte uppackat till julen. Ett och annat har blivit efter och somligt hittar jag först efter en stunds sökande i nya hyllor och skåp. Och det gamla huset tycker jag att mumlar förebrående när jag kommer dit för att ta saker som glömts kvar.

Här i det nya hemmet söker saker ännu sin plats och jag går här och flyttar och plockar  och försöker få något system i mina bokhyllor så jag har koll på var en viss bok finns. Jag tycker jag inte har burit annat än en massa böcker, suckade ena sonen om flyttningen. Böcker är tunga och man kan inte rada för mycket i en låda om man ska orka flytta på den.

Köket fick nya skåp och maskiner förrän jag flyttade in och jag får nog ta till bruksanvisningarna när de nya manickerna ska hanteras. Det är ett långt hopp från den nya vedspisen årgång 1954 till dagens induktionsspis för att ta ett exempel på utvecklingen.

Bekanta frågar hur jag trivs och jag svarar att det vet jag inte ännu. Ännu fattas här ett och annat men en sak är lyx för den som haft en isig backe mellan hus och postlåda : här dunsar tidningar och annan post in genom brevluckan i dörren.

Och så länge man kan gå någorlunda på egna ben, vet vem och var man är och kan laga sin egen mat verkar livet ganska drägligt!

 

Publicerat i Familj, Östnyland | Lämna en kommentar

Som i forna tider?

En relik från forna tider – det var ungefär så jag kände mej på måndagskvällen på Mårsbacka när jag ställde upp i min ungdomsförenings lag i frågesport.

Dottern hade ringt mej på dagen. Vi behöver en till i laget och alla andra är just i kväll upptagna med förberedelserna för föreningens 110-års jubileum och middag, sa hon. Kan du ställa upp?

Hittar ni inte nån yngre? sa jag som för länge sen lagt det där med frågesport bakom mej. Minnet är inte vad det har varit.

Det handlade nu om Sibbo ungdomsförbunds uttagning för Nylands svenska ungdomsförbunds frågesport, ett evenemang som ordnades första gången för drygt 50 år sen. (Jo, jag var med redan då). På väggen i Mårsbacka hänger ett porträtt av professor Allan Sirén, som också var med den där första gången och ganska gammal tyckte jag då, men han var nog yngre än vad jag är nu. I den tävlingen var en del av frågorna individuella och jag minns ännu den gode professorns min när när han fick en fråga om den tidens popmusik. Det var inte precis statshydrologen Siréns område!

Jag kan inte heller påstå att Angry Birds hör till mina specialiteter men det fanns ju andra i laget som hänger mera med i tiden. Angry Birds-klänningen från slottsbalen kom jag nog ihåg men designern av den gick vi alla bet på. Jag undrar just om nån på Mårsbacka visste svaret.

Jag vet inte vem som gjort frågorna men i åtminstone en fråga hade det gått snett när man blandat ihop löparen Niklas Sandells och slalomåkaren Markus Sandell. Annars var frågorna ganska omväxlande och åldringen noterade att hon ännu inte var helt bakom fastän det slog slint ibland. Juniorerna hade samma frågor och jag tyckte nog att en del var väl svåra för dem.

Deltagarintresset var betydligt större förr. Nu deltog bara fyra seniorlag, ett juniorlag och tre knattelag. Rutinerade HV i Mårtensby tog med sitt första lag hem segern, vi (= Norra Sibbo uf) blev tvåa, HV:s andra lag och Boxlaget tog tredje och fjärde plats. Norra Sibbo uf:s juniorer får åka till finalen i Esbo den 4 nov. och får sällskap av Mårtensbylaget. I knatteserien gick segern till Mårtensby för alla tre lagen var därifrån.

Så nu kan vi alla vila på våra lagrar!

 

Publicerat i Östnyland | Lämna en kommentar

För sent att ångra sig

För sent att ångra sig konstaterade en kommunalvalskandidat i tisdags på Facebook. Det var dagen då listorna lämnades in och har man en gång gett sig in i leken får man hänga med till slutet. Man må sen ångra sig hur mycket som helst.

Jag gissar att många tilltänkta kandidater tillbringade veckoslutet i vånda. Ska jag eller ska jag inte? Valledare både i Borgå och i Sibbo talade om slutspurt under veckoslutet. Det var tydligen många som lämnade avgörandet till sista minuten, så också en närstående.

Intresse har jag nog, men inte tid som hon sa. (Det blev ja ändå.)

Det är inte lätt att kombinera krävande jobb utanför hemorten och familj med det kommunala. Så jag förstår ett yngre släkte som tvekar att ge sig in i det politiska livet. Man  tvingas sätta sig in i och ta ställning till besvärliga frågor och sällan får man något tack. Många andra vet bättre och talar också om det, t.ex. på Facebook.

Min man som aldrig ställde upp i val men som i många år satt i tekniska nämnden i Sibbo, en tid som dess ordförande, påstod att enda gången nämnden fick något tack av folk var när den byggde en tvättplats för mattor i Nickby! Då berättade många tvätterskor hur nöjda de var. Och då har kommunen ändå byggt både skolor och vägar och annat som kostat mycket pengar, sa han.

Det har sina sidor när båda i en familj är engagerade i politiken och mamma dessutom har ett jobb med oregelbundna och s.k. obekväma arbetstider.

Och vart ska ni i morron då? var en fråga som ofta ställdes av ungarna vid  vårt middagsbord, dagens program visste de redan. Tack var en granne och släkten klarade vi pusslet med barnvakter när barnen var små men de blev tidigt duktiga på att klara sig själva medan vi satt på möten.

Men någo kommunalt blir ja int, sa ett av dem med eftertryck en gång och de andra instämde. (Men alla höll inte löftet.)

Jag avundas inte dem som nu blir invalda i kommunfullmäktige i Sibbo. Ska de orka och klara av att slåss för ett självständigt Sibbo och därtill försöka föra en vettig ekonomisk politik och bevara den goda service vi har? Partierna lär vara eniga om att Sibbo ska fortsätta att bestämma över sig själv men inte säga nej till samarbete så man får hoppas det bästa. Men annars finns  det nog viljor av olika slag och vi lär de närmaste veckorna få veta vad både den en och den andra kandidaten ämnar förbättra om hon eller han blir invald.

Men politik är ju ofta en kompromissandets konst och sällan går något snabbt i det kommunala. En nyinvald som är van att fatta snabba beslut blir lätt frustrerad när den kommunala beslutsprocessen malar på.

Men första gången jag var inblandad i ett kommunalt beslut gick det faktiskt snabbt. Jag var i nionde månaden med mitt andra barn när jag blev vald till ordförande för direktionen för Borgby folkskola. Första uppgiften var att skaffa en lärare till  ettan och tvåan. Lärarinnan var sjukskriven på obestämd tid, inga behöriga lärare fanns att få mitt i skolåret och enda möjligheten var att övertala en ung mamma som bodde granne med skolan att ta vikariatet. Operation övertalning började lördag kväll. Hon sa blankt nej först, men jag tjatade på till måndag kväll då hon sa ja. Tisdag morron for jag till BB. Sällan har jag känt mig så nöjd som när jag låg där med en baby av det större formatet och visste att det nu fanns en lärarinna i skolan!

Publicerat i Familj, Lokalpolitik, Östnyland | Lämna en kommentar

Gymnasiet är en ny början

Sommarlovet gick så otroligt fort, och nu kan man redan märka att hösten börjar komma, med allt regn, kalla nätter och dimmiga mornar. För mig betyder det att sommarjobbet byts ut till en ny skola, och en ny start.

Jag har börjat Borgå gymnasium, och har gått där nu ett tag. Klivet från högstadiet till gymnasiet är ett stort ett, redan efter första veckan i gymnasiet var det märkbart att stilen är helt annan.

Takten i gymnasiet är mycket snabbare, och lektionerna längre. Jag tycker att jag på tre veckor har lärt mig lika mycket ja brukade lära mig på en termin i högstadiet. Vilket är lite skrämmande, hur skall jag klara proveckan? Proven blir ju väldigt långa, och jag som är van att bara memorera allt, kommer inte att klara av det längre.

Endå tycker jag det är roligt att slippa vidare i studielivet, att byta skola är bra omväxling. Man lär sig känna nya människor, får nya lärare och en ny start. Och så småningom blir det nog rutin, och allt känns inte så nytt längre. Så jag tror och hoppas att min gymnasietid kommer vara bra, och att jag kommer att kunna le tillbaka åt dessa oroliga tankar jag har nu.

Idag blir det kräftskiva!

Idag blir det kräftskiva!

 

 

 

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Trygghet med telefon?

Efter en olycka hemma i höstas beslöt jag att genom kommunen skaffa en trygghetstelefon. Den installerades och fungerade, konstaterade jag när jag en gång i misstag tryckte på alarmknappen på armbandet.  Efter stormen och det långa elavbrottet vid jultiden betedde sig apparaten konstigt, blinkade och hade sig och den usla bruksanvisningen gav ingen hjälp om vilken knapp man eventuellt skulle trycka på. Jag ringde Röda Korsets Esperi som enligt avtal med kommunen tar emot alarmen. Med deras anvisningar fick jag igång eländet igen och visste vilken knapp jag skulle trycka på när manicken krånglade följande gång.

Vid ett åskväder för ett par veckor sedan slutade min flyttbara trådtelefon att fungera och jag antog att åskan hade fördärvat den – det har hänt förut med telefonen i det uttaget. Men tryggtelefonen i samma uttag lyste grönt och jag antog att den fungerade som den skulle.

När sonen häromdagen testade den som jag trodde skadade trådtelefonen fungerade den nog i andra uttag men inte i dess vanliga uttag i köket  Vi flyttade tryggtelefonen till ett annat uttag. Men fungerade den? Jag kollade med Esperi – från larmknappen på telefonen gick alarmet fram men inte från larmknappen på armbandet! Och det är ju det viktigaste att man har larmknappen så att säga på sig – det konstaterade jag i höstas när jag utan att kunna nå nån telefon väntade tio timmar på hjälp. (Jag visste att jag skulle få besök så jag försökte ta väntan lugnt.)

Esperi lovade komma med ett nytt armband. Men det kan ta en vecka eller två, kanske mer, sa jouren i telefon. Eller kanske det går till nästa år, sa jag helt elakt.

Konsumenten betalar

Så är det med den tryggheten. Månadsräkningen för telefonen kommer säkert, men borde det inte ingå i avgiften att en icke fungerade apparat eller ett dito armband byts med det snaraste? Något slags regelbunden koll på att larmet fungerar borde finnas från företagets håll utan att konsumenten måste trycka på larmknappen och besvära jouren.

Dessutom kunde Esperi och kommunen fundera på det här med bruksanvisning – det borde inte vara omöjligt att åstadkomma en enkel anvisning om vilken funktion de olika knapparna på telefonen  har. Eller tror man att folk med trygghetstelefon  allihop är dementa och inte förstår nånting?

Det är inte heller så enkelt att åtgärda en trådtelefon som krånglar. Jag satt över en timme i telefonkö  (den tiden får jag betala för) till Elisa för att göra felanmälan – måndag förmiddag är en dålig tid konstaterade den artiga killen i andra ändan – och när han funderat och undersökt kom han till att det är jag som får stå för kostnaderna för det gäller det”inre nätet”. Trots alla avgifter som jag betalar till telefonbolaget. Reparationer sköts nuförtiden av ett utomstående bolag – där talade man också om väntetider men montören kom faktiskt följande dag. Felet satt i ADSL-filtret men hans lager av filter hade tagit slut – åskan hade ställt till det med telefonerna på många ställen.

Så bara jag skaffar ett nytt filter och det nya armbandet kommer ska väl allt fungera igen. Får man hoppas.

Publicerat i Östnyland | Etiketter , | Lämna en kommentar

STUNDER ATT MINNAS

Det borde ha varit en solskensfest. I stället satt vi på Stadion i regnet, bortåt 70 000 personer den där dagen för 60 år sedan när när OS i Helsingfors invigdes. Jag tror inte regnet skrämde bort nån – hade man skaffat biljett till invigningen  så skulle man dit om det så regnade småspik. Egentligen skulle Finland arrangerat Olympiska spelen 1940 men det kom som bekant annat i vägen.  I gamla papper har jag läst att en gymnastikgrupp från Nickby Idrottskamrater (som senare bytte namn till Sibbo-Vargarna) deltog i den stora  gymnastikuppvisningen när det nybyggda Stadion invigdes invigdes 1938.  Och visst väntade vanligt folk också på spelen  – i familjepappren har jag hittat en gulnad blankett med min morbrors beställning av biljetter till ett par av tävlingarna. Han höll själv på med friidrott och ville tydligen gärna se världens stora på löparbanorna på Stadion. Men blanketten kom aldrig iväg  förrän han inkallades hösten 1939. En rysk kula ändade hans liv i början av vinterkriget.

Jag minns att det hemma pratades om OS i slutet av trettitalet men som barn  jag förstod inte riktigt vad det handlade om. Spelen i London 1948 var igen på något sätt så nära krig och elände att jag inte riktigt brydde mig om dem så mycket.

Men 1952 var det helt annat. Världen började öppna sig efter alla de instängda åren. Krigsskadeståndet var på slutrakan, bara kaffet var ransonerat ännu om jag inte minns fel och vi kanske gick mot ljusare tider. (Att jag både förlovade och gifte mig 1952 ger förstås året en extra guldkant!) Och nu skulle världens nationer mötas i lilla Helsingfors – också Finland och Sovjet som för inte så många år sen hade mötts under helt andra stjärnor.

Och så kom de då intågande och vi applåderade alla trupper. Kanske det var inbillning, men jag tyckte att det var tyst några ögonblick när den stora vitklädda ryska gruppen marscherade in. Nej nu ska vi visa dem att vi inte är fiender mer tänkte jag (och andra med mig?) och så applåderade vi lite extra – det var viktigt att sköta förbindelserna österut!

Det var honom vi väntade på!

Men det som vi väntade på efter de officiella talen var naturligtvis fackelbäraren. Paavo Nurmi – den flygande finländaren – var ju ett självklart val, men ingen visste säkert – fackelbäraren var en hemlighet. Och Nurmi var ju en herre med sitt huvud för sig och kunde väl tänkas tacka nej. Men så kom han då den stora legenden och då brast all disciplin bland de uppställda grupperna – också bland de strama ryssarna- En massa kameror kom fram och många störtade mot löpbanan för att se den store på närmare håll medan 70 000 strupar brast ut i jubel. Än i dag går det kalla kårar längs ryggen när jag tänker på det ögonblicket. Vi hade bra platser vid maratonporten där fackelbäraren löpte in på Stadion och min man lyckades fånga den snabbfotade på en lite suddig bild. (Fast det blev nog mera fackla än Nurmis anledsdrag!)

Paavo Nurmi med facklan

Långt senare läste jag att det hade varit lite kritiskt när Nurmi kördes med bil till punkten där han skulle överta facklan. En övernitisk polis stannade bilen nära simstadion och sa att det var förbjudet att köra här och det tog visst en stund innan polisen blev övertygad om att bilen skulle släppas fram. Vad hade hänt om Nurmi blivit sur och sagt som Greta Garbo när det gick henne emot i filmstudion: Jag går hem!

Legendernas ögonblick

Paavo Nurmi tände den olympiska elden och en annan legend: Hannes Kolehmainen från OS 1912 i Stockhom förde facklan upp i Stadiontornet och tände elden i toppen av tornet.

Egentligen minns jag inte så mycket mer av programmet än truppernas intåg och fackelbärarna – den s.k. fredsängeln såg jag bara en glimt av utan att då veta vad det handlade om.  Men jag jag minns att jag undrade hur ryssarnas vita kostymer såg ut efter regnblötan på Stadion. För våta blev vi alla utom högdjuren som fick sitta under tak.

Jag var inte andra dagar på Stadion förutom på avslutningen men visst följde jag som andra i radio och tidningar med  hur Zatopek drog fram som en ångvält, hur den stackars britten Chataway gick omkull på 5000 m som Zatopek vann, hur da Silva från Brasilien som första hoppade tresteg över 16 meter eller hur Barthel från lilla Luxemburg fällde tårar när han efter 1500 m som otippad stod högst på prispallen

Om det regnade på invigningen så var det desto finare väder på avslutningen med strålande solsken. Då fick vi se banhoppningen från platser nästan högst uppe på de extra byggda läktarna och häst och ryttare såg ganska små ut uppifrån skådat. Inför varje ryttares insats manade speakern till tystnad för att inte  hästen skulle oroas och 70 000 mänskor verkade hålla andan för att ljudligt pusta ut när häst och ryttare passerat sista hindret.

Efter OS såldes en del inventarier från olympiainkvarteringarna. Vi hade länge två badhanddukar i bruk – vem vet vilka storheter som hade torkat sig med dem. Men de var inte signerade vilket en del av de sängar som såldes var (enligt Ilta-Sanomats” Helsinki 1952″).

Och OS hade också sina komiska inslag när alla skulle dra sitt strå till stacken: i Sibbo fick man inte dansa på det nymålade kommunalhusgolvet förrän OS var över. Inte för att jag hört att nån under OS skulle ha varit rest till orten för att beundra golvet!

Publicerat i Östnyland, Sport | Lämna en kommentar

Tror du på slagrutan?

Borde vi ha använt slagruta för att snabbare hitta vattenläckan nyligen här hemma? I Esbo har några VVS-montörer med framgång jagat vattenläckor i stadens rörnät med en slagruta av något modernare modell än den jag senast såg i användning för så där femtio år sedan. Men då handlade det om att hitta rätt ställe för en ny brunn.

Mitt första minne av slagrutan är från  slutet av 1930-talet när vi hemma skulle ha en ny brunn – den gamla räckte inte till för både ladugård och hushåll. Med en viss förundran såg jag min pappa och ett par ”kloka gubbar” söka rätt på en lämplig grenklyka från en rönn – för rönn skulle det vara, annars hittar man inte vatten, sa de.

Sedan började de gå omkring med rönnklykan på gårdsplanen och i närmaste omgivningen. Klykan var Y- formad och man höll i Y-ets grenar och stödde händerna mot knäna och så gick man med koncentration hukande fram.  Om klykan vred sig neråt tydde det på vatten.

Den brunn som sedan grävdes enligt slagrutans ”anvisningar” gav rikligt med vatten men platsen var sådan att man väl kunde vänta sig att vatten rann till från olika håll.

Själv tog jag i smyg reda på rönnklykan-slagrutan och härmade gubbarna så gott det gick. Jag provade inte på platsen där brunnen sedan grävdes men gick omkring bland husen. Framför lagårdsdörren vred sig kvisten med egen vilja. Ingen annanstans reagerade den (jag provade flera gånger). Om det fanns vatten där vete gudarna – ingen tog notis om flickungens upptäckter och själv  brydde jag mig inte vidare om det. Men jag kommer nog ihåg den där känslan när kvisten vred sig…

I början på 1960-talet var vi på besök hos goda vänner på deras sommarställe  och där var man på jakt efter en ny och bättre brunn. Herrarna i sällskapet gav sig ut för att leta efter vatten med hjälp av slagruta och en liten äng gav lovande utslag.  Jag provade också – jo, kvisten böjde sig. Svängde man på den strävade den i stället uppåt! Om det blev en brunn på platsen? Jag vet faktiskt inte eller så har jag glömt hur det gick.

”Kraften” försvann?

Nån gång många år senare fick jag för mig att testa slagrutan här hemma. Men antingen hade jag inte rätt modell på kvisten eller också hade ”kraften” försvunnit med åren för det hände ingenting. Så nån framtid som klok gumma blev det inte för mig.

Slagrutan användes inte när vi i tiden sökte egen brunn. Den första visade sig inte riktigt räcka till torra somrar men den andra (också utan slagruta) gav oss rikligt med vatten i många år tills vi fick kommunalt vatten.

Esbomontörerna som tycker att de haft nytta av slagrutan har använt sig av en något modernare modell än rönnklykan: de har en böjd metalltråd. Om det var så enkelt kunde man ju kolla sina ledningar när andan faller på. Föreningen Skepsis har(som man ju kunde vänta sig) uttryckt sina tvivel.

Slagrutan är en illusion, säger Skepsis tidigare ordförande Juha Häkkinen till svenska yle.  Det har forskats en del kring slagrutor och resultaten visar entydigt att effekten är inbillad, säger han vidare.

Men det finns ju mycket mellan himmel och jord… Så var och en får tro som den vill.

Publicerat i Natur, Östnyland | Etiketter | Lämna en kommentar

STRESS FÖR FEST

Bråttom, bråttom får de ha som vill hinna med alla evenemang i Östnyland andra veckoskiftet i juni. Två festivaler i Borgå och företagarmässa i Sibbo Tallmo står bl.a. på listan. De som ordnar mindre begivenheter undrar säkert om folket ska räcka till för dem också. Här i Sibbo kan man på söndagen först trampa runt på mässan vid slalombacken i Tallmo, sen styra mot Sibbesgården i Gesterby och avsluta på kvällen med allsång på Söderkulla gårds utescen, hoppeligen allt utan paraply om festarrangörerna har tumme med vädret. Den som orkar med allt det här sover säkert gott natten efter.

Föregående veckoskifte var skolavslutningarnas tid och många kryssade mellan examenskaffena. Visst vill man gratulera dem som klarat av en viktig etapp i livet. Själv är jag så gammal att jag inte behöver ordna examensmottagningar mera utan kan helt ansvarslöst gå på sånt som andra ordnat.  Det var nog ganska stressigt den tiden när studentkaffen och konfirmationer avlöste  varann. Med fyra barn (knappt sju år mellan älsta och yngsta) blev det ganska tätt mellan varven.

Den blomstertid ljöd väl på alla skolavslutningar trots att det finns knarrpettrar som vill avskaffa den traditionen, den kommer att höras på hembygdsfesten och den hördes i kyrkan en kväll före avslutningrna. Men det var i pianisten IIro Rantalas version med många ”broderier”. En och annan i publiken såg först förbryllad ut;  vad är det som låter både bekant och obekant på samma gång? Iiro Rantala var solist vid Sibbo kammarorkesters sommarkonsert och blomstertiden var ett extranummer utan orkesterns medverkan. Annars var det Mozart med Tuomas von Boehm som dirigent hela kvällen inför en ganska talrik publik.

Mycket på en gång

För den som stressar omkring för att hinna med allt före sommaren var den här konserten  i den ljusa majkvällen en skön avkoppling. Med åren lärde jag mej i jobbet på bladet att maj och december är värst för alla vill ha allt undan före jul och före sommarlov och semestrar – det må sedan gälla kommunala möten eller stora fester. Ibland tyckte jag nog att möten och tillställningar kunde ha fördelats lite jämnare under året.

Men det är inte heller så lätt att ordna nånting under semestertider nu när folk reser och far land och rike kring. I många år hade hembygdsföreningen i Sibbo tredje söndagen i juli bokad för hembygdsfesten på Sibbesgården, men när det blev allt svårare att få ihop uppträdande och funktionärer för att så många turistade på annan ort så flyttades festen till början av juni och man får finna sig i att tävla med andra arrangörer.

Och museerna, de ska hållas öppna, visserligen bara på söndagar men där ska finnas personal på plats. I år är jordbruksmuseet invid nya kyrkan liksom Sibbesgården också öppet alla söndagar kl. 12 – 15  (utom midsommarsöndagen).  Hur det går till att mangla med en gammal stenmangel visades första söndagen i jordbruksmuseet och det kom ganska många för att se både på manglandet och de andra föremålen från en svunnen tid. Men den här mangeln är tekniskt mera avancerad än min barndoms mangel. Museets mangel drar man inte – man sköter draget med en vev men annars ser den ut som en dragmangel. Det var tungt och ibland ganska kallt ute i bodan att dra mangeln men linnedukar och lakan blev släta och fina. Och när man var liten kunde man prata sig till en åktur som en ”sten” bland andra på mangeln!

I Donabackarian på Sibbesgården  har man i årr plockat ihop en utställning av föremål som annars finns gömda  i magasin och arkiv, bl.a. en eka gjord på 1400-talet av en enda stock. Den hittades för ca femtio år sedan nära Tasträsk.

Det finns många fina små museer i de östnyländska kommunerna. Varför inte  turista bland dem i sommar?

Publicerat i Kultur, Östnyland | Etiketter , | Lämna en kommentar